Underbar söndag

Underbar söndag. Var i stan och fick påfyllt med nya fransar. Det gör sån otrolig skillnad. Man kan faktiskt vakna på morgonen och våga se sig i spegeln. Man ser piggare ut och det får mig till att må bättre med mitt utseende och känna mig finare. Lite gör otrolig skillnad.

Sen bar det hem en sväng och käkade standard måltiden, stekt äggvita och två riskakor-mums. Sen bar det av in till Kungsbacka, för en fika dejt med underbar J. Fick även med mig en kasse med kläder jag rensat ut. Ska gå igenom garderoben grundligare en annan dag. Orken har vart minimal i helgen och jag har inte direkt haft någon större lust till att göra något. :( 

Imorgon är det åter arbetsdag. Inget jul-eller nyårsledigt här inte. Vi som jobbar i vården får galtt jobba 365 dagar om året, röda dagar som helgdagar. Underbart. 

Kommer somna lite gladare idag iaf.

Sov gott. Hoppas ni haft en härlig helg. 

Fighting to the end...

Helgerna gå så fort, eller ja alla dagarna bara försvinner, försvinner ur handen. Varenda dag är det samma. Rutiner, rutiner och återigen rutiner. Eller ska man säga mönster? Varje dag fightas vi, och varje dag vaknar den lilla människan som att hon är öm i kroppen och vart med i ett riktigt knutte-slagsmål.

Full rulle idag, får se hur mycket den lilla människan orkar med allt som den har planerat. Men först ett besök på salongen hos C för att bli uppiffad. Sen fika med en go vän, kul, hon är som en dos vitamin-boozt. Underbart, och orkas det mer så blir det att umgås med familjen. Och göra det sista på smörgåstårtorna, finishen. :) Två dagar kvar tills dem åker :( urs vad tomt det kommer bli.

Bli i vägskickad?!?!

Ni vet det där stället jag var på förra året...funderar på att bli ombedd att skickas dit för att bli kvitt detta för evigt och försöka stanna i de 8 veckor de egentligen ville att jag skulle stanna...istället för min två och en halv. :( Vad tror ni?

Tiden och orken...

Egentligen så hade jag all tid i världen idag, bara till att strosa runt och bara vila. Men i och med att orken inte finns och man är uppe och springer halva nätterna så somnade jag klockan 21 igår och orkade inte göra ett smack efter jobbet. SÅ idag är det bara att sätta fart med pappas smörgåstårta som han beställt till sin födelsedag. Det var specifikt hans enda önskan i födelsedagspresent, min magiska smörgåstårta. Jag gör den gärna. Mina föräldrar är klippor. Som alltid ställer upp. Hela familjen är ju drabbade på grund utav min/mina sjukdomar. Deras konstanta oro kommer säkerligen få dem utslitna i förtid. Mammas ständiga debatter med sjukvårdspersonal och grejande för att jag ska ha och få den bästa hjälpen. Jag och mina föräldrar umgås ofta, pappa är ju pensionär så han tittar hem till mig dagligen, vilket är uppskattat. Man blir aldrig för gammal för att bli uppvaktad av sina föräldrar och att få känna sig som ett litet barn.
Nu åker dem på nyårsafton och är borta i tre månader, det kommer bli oerhört jobbigt och tufft. Men det är dem värda, dem är värda allt gott i världen. Det finns nog inget man kan ge eller inga ord som kan beskrivas för hur mycket jag älskar dem och uppskattar allt dem gör för mig.

Men nu är det dags att göra fyllningarna till denna himmelska tårtan.

Ha en hejdundrande fin fin dag! <3 <3

Hon skriker så höööögt.

Huvudet bankar, panocoden och alvedonen gör sin verkan. Men den här lilla rösten är så stark ikväll. Skriker för fulla muggar hur den lilla människan borde avsluta allt, få ett slut på lidandet. gör slut på det , gör slut på det ekar i det lilla huvudet. Hennes vilja är enorm och en dag kommer hon nog få sin vilja igenom. Människan är alldeles för svag för att stå emot de ekande orden. Får ofta höra av andra "hur jag göder dem med mina bakverk", anledningen? Jo det är för att den lilla människan inte önskar detta för någon annan människa. Ingen borde gå igenom det här. Det här är ett rent HELVETE. Varenda minut är avskyvärd och det känns som att det inte går att göra något åt det. Visst det finns det väl, men om det hade vart så enkelt så hade väl man redan gjort det.

När jag ber dig att lyssna...

…och du börjar berätta för mig varför – så har du inte gjort det jag bad dig om

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta för mig varför jag inte borde känna så, trampar du på mina känslor

När jag ber dig lyssna på mig – och du känner att du måste göra något för att lösa mina problem, har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.

Lyssna, allt jag ber om är att du lyssnar, inte pratar eller gör – bara hör på mig

Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.

När du gör något för mig, som jag kan och behöver göra själv, så bidrar du till min ångest och svaghet.

Men när du accepterar att jag känner vad jag känner, oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta försöka övertyga dig och jag kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom denna känsla. Och när det är klart, är svaren uppenbara och jag behöver inte längre några råd.

Gröna ängar och blått hav

Starkare och starkare så blir den svaga rösten nedröstad och dämpad. Just nu är det så starkt att personen undrar vem som har rätt och vem som har fel. I det här skedet är det svårt att avgöra. Det är svårt att veta vem man ska lyssna på. Den svaga rösten vill bara slå sig fri och bli av med den starka, medan den starka föser undan allt, allt som är vettigt och det man egentligen står för. Alla ens egna värdegrundar är som bortblåsta. Inget tycks vara vettigt, men ändå så faller det sig så rimligt. Ena stunden så är man helt överens med den ena rösten för att det sedan på en femöring ska vända och den starka rösten har vunnit och tagit över hand. Man är lite och svag, maktlös skulle jag vilja säga. Viljorna slåss som ett krig nere i tredje världen. Varje dag. Från morgon till kväll. Vissa tillfällen under dygnet ter kriget sig lite lugnare för att sedan blossa upp igen och göra sig påmind om att det inte ska vara bortglömt.

Likt ett barn i tredje världen drömmer den lilla människan om fred i kroppen, gröna ängar och väldoftande blommor. Längtar efter paradis, lugnet. Harmonin. Att få känna det blå vattnet och att få se den otroligt gula solen.

Just nu känns det som att vissa drömmar är och kommer förbli drömmar.

Den lilla rösten...

Vad som rör sig inuti den lilla människans huvud kommer nog ingen aldrig att förstå, inte ens personen själv. Dagarna för den lilla personen blir allt jobbigare. Det är svårare att stå emot vad hon säger och försöker intala den här personen. Den här lilla personen önskar inget hellre att kunna stå emot rösten och hoppas innerligt att rösten blir hes och faller bort. Ingen tycks förstå den eviga kampen mellan de två. Där viljorna är oändligt starka och ingen utav dem ger med sig, inte ännu iallafall. Den ena rösten är så mycket starkare och har uppenbart kontrollen över den andra rösten ,den svagare rösten har ännu ej gett upp. Men rösten blir svagare och svagare för varje dag som går. Allting passerar förbi den lilla människan och denne känner sig tom, likgiltig och bara följer med. Den starkaste rösten av de bägge är så stark att den hela tiden säger åt denna människa att göra saker man annars bara inte ens ville drömma om.